Den senaste tiden har mina barn börjat fråga mig: “Mamma, vilket språk tänker du på?”
Det fick mig att stanna upp. Tänker man ens på språk när man tänker? Eller byter man språk i huvudet beroende på situationen – och beroende på vem man pratar med?
Den här frågan har jag fått flera gånger tidigare. Första gången var när jag studerade på SFI, och senare även i arbetslivet. Det är en fråga som egentligen inte har ett enkelt svar.
Mitt modersmål är tigrinja. När jag var liten pratade vi alltid tigrinja hemma, men i skolan undervisades vi på amhariska. Som barn kändes det inte svårt – språket blandades naturligt utan att jag behövde fundera så mycket. När jag började i årskurs fem blev engelska undervisningsspråket, och då blev det ännu ett språk i vardagen. Att byta mellan två eller tre språk har för mig alltid varit något helt självklart.
Senare i livet flyttade jag till Sverige och fick lära mig svenska. I dag kan jag tala och förstå fyra språk – tigrinja, amharinja, engelska och svenska. Men vilket språk tänker jag på? Svaret är: det beror på. Ibland är det tigrinja, ibland engelska, ibland svenska. Det beror på situationen, känslan och sammanhanget.
Språk är mer än ord. Språk är identitet, kultur och minnen. Kanske började det hela redan vid Babels torn, när människorna spreds och språken blandades. För mig är det inte bara en vardag, utan också en rikedom – att få leva mellan flera språk och kunna växla däremellan.
Och kanske är det just det jag vill ge vidare till mina barn: att språk inte bara är ett verktyg för kommunikation, utan också en del av vem vi är och hur vi tänker.